Hej!

Nu är man tillbaks igen efter att igår haft en hel dag med aktiviteter vilket gjorde att man inte hann sätta sig vid datorn en enda gång. Jag satt och funderade på om jag skulle fortsätta prata förhållande eller om jag skulle dela upp det ännu mer och börja diskutera ett annat ämne emellan, så att jag inte bara matar massa tankar angående förhållande..
Jag fick vägledning av en nära vän till mig och då fall valet på att jag skulle skriva om mina tankar kring otrohet.

Det här är också ett intressant ämne på alla sett och vis. Många förknippar otrohet med negativa saker och där måste jag instämma. Det första ordet som kommer upp hos mig är "Usch"..
Jag har alltid predikat (Nu låter jag kyrklig) i mina tidigare förhållanden att jag inte tolererar otrohet och jag tycker inte alls att det är något konstigt att ta upp för att på något vis se om man är på samma tankebana som partnern man har.
Jag förstår inte riktigt tanken med att vara otrogen eller det kanske är så att man inte "tänker efter före" som det så fint kallas?

Vart går då gränsen för att vara otrogen?
Där är alla olika såklart, för vissa kan gränsen gå vid en helt vanlig kram och för vissa kan gränsen inte gå förrän man hoppar säng med någon annan. För att egentligen beskriva min personliga gräns får jag ändå säga att min gräns går vid att man kysser någon annan.
Självklart skall jag beskriva varför och varför är för att då anser jag att man bevisat att man inte "älskar/tycker om" en så mycket som man beskriver att man gör. Då borde det finnas någon spärr i ens sinne att man inte gör på det viset och att man då lägger band på sig själv. Skulle den situationen dyka upp kan man inte skylla på någon annan än säg själv och den tanken står jag för fullt ut!

Nu har jag haft tur att detta inte har hänt mig och jag vet självfallet inte hur jag hade reagerat ifall det skulle hända någon gång. Skulle det då hända hade det varit svårt för mig att inte ta åt mig utav det och då i samma veva bli väldigt knäckt. Jag hade kunnat förlåta det hela och gå vidare, men det hade tagit tid..
Partnern hade fått anstränga sig för att verkligen visa att man gjort ett misstag och att man är ångerfylld över det. För ett misstag kan alla göra och alla är värda en andra chans oavsett vad eller?

Jag tänker citera en av mina närmsta vänner som slutpunkt i det här ämnet för den här gången.
"Vad är det för mening att ens påbörja och bygga upp ett förhållande om det slutar med att någon är otrogen?"

Jag vill att ni som läser delar med er av era tankar.
Är det på något vis ok att vara otrogen?
Skulle du kunna förlåta din partner ifall den är otrogen mot dig?