Hej!

Nu var det någon dag sedan ni fick läsa om mina tankar och funderingar. Har varit lite dålig samt haft väldigt mycket att göra. Det är bra att man har mycket att göra, men någon motta får det vara kan jag tycka.

Jag hade idag tänkt svara på en fråga som jag får dagligen, nämligen varför jag började blogga och just då om detta ämnet?
Tänkte göra en fullständig utveckling om detta och verkligen beskriva allt.

Det var en gång för ca 3 år sedan. Jag var väldigt ung och hade inte varit med om mycket i mitt liv. Jag hade precis flyttat upp från Skåne till Blekinge och bodde där tillsammans med min dåvarande flickvän. Jag som yngling var väldigt osäker på mig själv och hade mycket dåligt självförtroende. Första natten uppe i Blekinge var dessutom första natten so. Jag sov hem ifrån, det hade varit något som jag själv hade jobbigt med mentalt. Jag ville vara hemma och sova hemma, thats it!
Jag och min dåvarande flickvän gick i samma klass och fick verkligen känna på hur det var att alltid vara där den andra var, vilket var något som vi snabbt insåg inte skulle fungera. Jag som alltid hade gjort allt för denna tjej hade kopplat bort mina egna kompisar för att alltid spendera tid med henne vilket jag verkligen inte skulle gjort. Jag hade ingen annan och jag ville verkligen inte tappa henne heller även fast det egentligen var ett måste.

Jag började successivt bli nerbruten av massa jobbiga kommentarer samt att även fast jag gjorde allt som hon bad om, gjorde hon mitt liv till ett helvete rent utsagt.
I den vevan när jag mådde som sämst var egentligen första gången i mitt liv som jag uppskattade pennan och pappret väldigt mycket. Jag började skriva ner allt jag kände åter och åter igen för att på något vis få ur mig alla mina känslor. Jag kände mig ensam och som en hemsk dålig person som ingen skulle kunna tycka om. Jag kommer ihåg att jag stod inne på toaletten efter att hon sagt att jag kunde dra åt helvete och titta i spegeln och kunde inte se någon framtid. Man såg bara det som hänt och alla negativa saker där omkring.

Min mamma, styvpappa samt mina två småbröder kom upp nästan i samma veva och då hjälpte dem mig att skaffa mig en egen lägenhet som jag skulle bo i. Jag kommer ihåg att vi var och hämtade alla saker medan hon inte var hemma för att slippa allt liv. När jag hämtade sista kartongen sade hon att jag var en riktigt äcklig människa och det gjorde mig jätte ledsen. Jag överlevdes helgen när familjen var där, men sen var det dags att leva i sin ensamhet som jag egentligen aldrig gjort i hela mitt liv.
Även fast jag fick höra alla de sakerna från denna tjej osv intalade jag mig själv på något vis att jag ändå ville ha tillbaka henne.. Det låter knäppt, jag vet!
Jag strävade efter att alltid få tillbaka henne och tillslut när min mamma kom på mig att jag ringde henne fick jag en rejäl utskällning och då hände det saker..

Jag tänker fortsätta berätta mer imorgon! :)