Hej!

Vill bara passa på och nämna till er alla som mot all förmodan inte märkt det att man äntligen har fått till en fin design till sin blogg. Jag skall inte hylla mig själv för fem öre uten all cred går till en tjej vid namn Mimmi.
Ni hittar länk till henne uppe till höger.

Nu tycker jag att bloggen är i fas och det skall bli kul att fortsätta blogga då det trots allt är en del som läser vilket jag tycker är fantastiskt kul! :).

Ikväll kommer jag att ta tag i det här med förhållande/förhållanden igen och då kommer jag att beskriva ett förhållande som jag tycker att det ska vara.
Till och med jag tycker att det ska bli en intressant läsning!

Hej!

Nu är man tillbaks igen efter att igår haft en hel dag med aktiviteter vilket gjorde att man inte hann sätta sig vid datorn en enda gång. Jag satt och funderade på om jag skulle fortsätta prata förhållande eller om jag skulle dela upp det ännu mer och börja diskutera ett annat ämne emellan, så att jag inte bara matar massa tankar angående förhållande..
Jag fick vägledning av en nära vän till mig och då fall valet på att jag skulle skriva om mina tankar kring otrohet.

Det här är också ett intressant ämne på alla sett och vis. Många förknippar otrohet med negativa saker och där måste jag instämma. Det första ordet som kommer upp hos mig är "Usch"..
Jag har alltid predikat (Nu låter jag kyrklig) i mina tidigare förhållanden att jag inte tolererar otrohet och jag tycker inte alls att det är något konstigt att ta upp för att på något vis se om man är på samma tankebana som partnern man har.
Jag förstår inte riktigt tanken med att vara otrogen eller det kanske är så att man inte "tänker efter före" som det så fint kallas?

Vart går då gränsen för att vara otrogen?
Där är alla olika såklart, för vissa kan gränsen gå vid en helt vanlig kram och för vissa kan gränsen inte gå förrän man hoppar säng med någon annan. För att egentligen beskriva min personliga gräns får jag ändå säga att min gräns går vid att man kysser någon annan.
Självklart skall jag beskriva varför och varför är för att då anser jag att man bevisat att man inte "älskar/tycker om" en så mycket som man beskriver att man gör. Då borde det finnas någon spärr i ens sinne att man inte gör på det viset och att man då lägger band på sig själv. Skulle den situationen dyka upp kan man inte skylla på någon annan än säg själv och den tanken står jag för fullt ut!

Nu har jag haft tur att detta inte har hänt mig och jag vet självfallet inte hur jag hade reagerat ifall det skulle hända någon gång. Skulle det då hända hade det varit svårt för mig att inte ta åt mig utav det och då i samma veva bli väldigt knäckt. Jag hade kunnat förlåta det hela och gå vidare, men det hade tagit tid..
Partnern hade fått anstränga sig för att verkligen visa att man gjort ett misstag och att man är ångerfylld över det. För ett misstag kan alla göra och alla är värda en andra chans oavsett vad eller?

Jag tänker citera en av mina närmsta vänner som slutpunkt i det här ämnet för den här gången.
"Vad är det för mening att ens påbörja och bygga upp ett förhållande om det slutar med att någon är otrogen?"

Jag vill att ni som läser delar med er av era tankar.
Är det på något vis ok att vara otrogen?
Skulle du kunna förlåta din partner ifall den är otrogen mot dig?

Hej!

Ni som har läst mitt förra inlägg vet att jag så smått börjat diskutera förhållanden och då valt att dela upp det i olika delar. Det är enligt mig en del att skriva om och då väljer jag att göra på detta viset för att inte tappa intresset för er som ändå tar er tid att läsa.
Jag vill också påpeka att känner ni igen er i någon situation som jag skriver om, var inte rädd för att kommentera. Likaså gäller ifall det är något jag skriver om som ni inte håller med om, jag är inte rädd för att ta en diskussion.

Jag avslutade förra inlägget med att diskutera lite om situationen som man kommer i, i ett förhållande efter man gått ut skolan.
I detta inlägget kommer jag att bygga vidare på detta och titta på längre fram i åldern.

Man blir som sagt testad efter skolan och en del förhållanden läggs på is och vissa håller kvar, sånt är livet och det går inte att komma ifrån. Det handlar väldigt mycket om vad båda parter vill och vill den ena en sak och den andra vill inte det blir det svårt.
Ifall det nu blir så pass illa att förhållandet tar slut letar man oftast inte efter att ha så många partners som möjligt. Man är mätt och trött på allt det här med att träffa den denna helgen och den andra nästa helg utan man ute efter att hitta den man vill leva med. I den här perioden blir oftast förhållandena mycket längre och man börjar också diskutera barn och giftermål osv. Självklart är det beroende på vilka personer man är och barn och giftermål tankarna får ni ta med en nypa salt.

Desto längre tid det går blir man mer nöjd över hur man vill ha det. Man kanske inte i alla lägen är nöjd med hur ens tillvaro ser ut, men likaså som man är när man är ung är man när man äldre.. Rädd för att vara ensam!
Man nöjer sig då med hur man har det för man känner själv att det är lönlöst att försöka leta efter någon ny.

Hur många gånger hör man inte ett exempel på att Herr och Fru Andersson varit tillsammans i 40 år, men man sover inte i samma rum?

Som ni märker ovan är jag ganska hård i slutfasen och jag vill än en gång reservera mig för att det är mina tankar om det hela och att det självfallet finns undantag!
I nästa del kommer jag att börja beskriva hur jag anser att ett förhållande skall vara.

Hej!

Efter att ha mjukat upp denna bloggen en aning för att få upp ett någorlunda intresse samt få lite kritik på vad som skulle kunna göras bättre eller om det fanns något ämne som skulle vara intressant att skriva om.

Jag hade nu tänkt dra upp ett ämne som majoriteten av alla personer någon gång varit inblandad i. Nämligen förhållande och förhållande i olika situationer. Det är ett ämne som jag personligen tycker är mycket intressant och skriver om nästan dagligen. Därför kommer jag nu dela med mig av mina egna tankar om ämnet.
Tänk på att det är min åsikt som jag skriver om, jag kräver inte att någon håller med i mitt resonemang och jag tar gärna en diskussion.
Angående förhållanden kan man diskutera mycket och kommer dela upp det i olika ämnen.

Förhållande volymen minskar desto äldre man blir,
Den fetstilta texten ovan beskriver vad den första delen skall handla om. Det är säkert en del som undrar vad jag menar, men läser ni vidare lär ni förstå.
När man är ung är man otroligt allergisk mot tjejer, tjej baciller är då det värsta som finns. Det är oftast i grundskolan då man börjar testa sig fram i det här med förhållanden. Man är i stort sett tillsammans med de flesta bara för att det på något vis är "häftigt" att ha en tjej samt att man självfallet mår bra av att vara med den personen.
Desto äldre man blir börja man minska på antalet förhållanden då man istället för att ha kvantitet börjar man istället få kvalitet.. Förhållanden blir längre och man börjar utveckla känslor som gör att man vill hålla kvar vid den personen.

Oftast när man är så pass ung håller inte förhållanden länge. Tanken finns alltid där att det ska göra det, men det är mer än dröm än vad det är realistiskt då det enligt mig inte är meningen att man ska hitta personen att dela sitt liv med i så pass tidig ålder. Är det så att man gör det har man en väldig tur!

När man går ut skolan blir det oftast jobbigt att hålla kvar vid det förhållandet man då eventuellt hade då det inte blir samma sak längre. Man träffas kanske inte varje dag och på så vis börjar förhållandet testas. Det är också sådana här test som gör att man verkligen märker ifall det är rätt person att vara med.
Det är svårt, men oavsett situation kommer man att testas på olika sätt!

Ni kommer att få läsa vidare i nästa del... ;)

Hej!

Tänk vad känslor kan förändras. Likaså ens tankar. En dag som var negativ som sjutton kan sluta på ett positivt sett. Ibland älskar jag att man inte vet som kommer att hända och i andra situationer inte..
Rubriken för detta inlägg lyder "Ett gott skratt förlänger livet". Är detta påstående egentligen sant eller är det en klyscha som bara låter bra?

Jadu jag skall inte ta något beslut åt dig, men vi kan alla vara överens över att livet förlängs inte av att skratta. MEN livet blir fantastiskt mycket roligare av att skratta, man gör sig själv på gott humör och sin omgivning hamnar på det viset också på samma humör.
Idag har jag skrattat faktiskt, det har varit roligt och det gör framförallt jobbet mycket roligare. Jag måste nästan få påstå att man inte kan ha bättre arbetskamrater än vad man har för tillfället.
Vi är alla nästan i samma åldrar om vi då skall titta på den avdelningen som jag jobbar på vilket gör det hela betydligt smidigare då man tänker och skojar på nästan exakt samma nivå.

Fick dessutom iklä mig rollen som pådrivare idag vilket jag tycker om vilket också gjorde det hela mycket bättre. Jag trivs i den rollen och jag hoppas att den uppstår flera gånger. Hela gruppen skall ha en stor eloge för arbetet som lades ned idag, framförallt under sista timmen.

Men men, tycker nästan jag skall hålla mig till ämnet. Jag känner mig ganska tömd när det gäller ämnet för tillfället och kommer kanske tillbaka det senare, men känner att jag vill avsluta det med..
Har du någon i din närhet som får dig att må bra och får dig att dra på smilbanden?
Dra dig då till denna personen, personen kommer förmodligen inte göra ditt liv längre, men han/hon kommer göra ditt liv betydligt roligare.

Det är väl lite därför man lever?

Hej!

Denna dag är en jobbig dag. Fylld med massor av olika tankar och jag får verkligen säga att jag är kluven. Jag vill så otroligt mycket, men jag vet att det aldrig kommer bli på det viset. Nämligen att man får allt man vill ha.
Jag vill vara överallt, men räcker inte till. Jag vill träffa alla, men hinner inte med.
Jag vill prata med alla, men det bara blir inte så..

Jag har flyttat mycket i mitt liv. Visst det är bara 3 gånger som jag flyttat, men för att vara 19 år och bott på olika platser känns det som mycket. Man har lärt känna, så otroligt många fina människor och skaffat sig en ändå bred kompiskrets vilket är det som får mig att ställa mig upp varje morgon.
I och med att man varit på många olika ställen, har man tappat många kontakter som man heller inte skulle vilja tappa vilket bara gör mig ledsen.
Jag vill fortfarande ha kvar dessa personer i mitt liv!

Förstå mig rätt, jag älskar mitt liv på många sätt. Jag anser dock att det är långt ifrån komplett då jag saknar och längtar efter framförallt ena halvan av familjen som man inte träffar alls ofta. Jag längtar efter någon att ha vid min sida som tycker om mig lika mycket som jag tycker om henne.
Ge mig möjligheten så kommer jag mura in alla som jag vill vara med och vara med dem hela livet. Jag vill ha dem där!

Jag är inte skapt till att vara ensam och det är inte någon annan heller, men man får inse att allting tar sin tid. Det kommer inte hända imorgon och det kommer inte hända om någon vecka. Det enda jag vet är att den personen finns där ute någonstans och även fast man har sina aningar kan man aldrig på något vis vara nära att veta hur allt kommer att bli.

Släpp ta mig fan inte dem ni tycker om, det kommer inte jag att göra!
Jag vill inte det!
Men jag vill för mycket!

Hej!

Ni få som ändå har väntat på att läsa del 3 behöver inte vänta längre utan ni skall få läsa den nu.
För att även de som inte har läst någon av delarna skall ha någon aning om vad det hela handlar om så berättar jag det igen.
Som rubriken lyder så är det svartsjuka dessa delar handlar om. Jag skriver lite allmänt om ämnet samt lovade att nämna en personlig erfarenhet av ämnet.

Del 2 slutade med att det kommer att det skulle gå till en gräns. Gränsen kunde säkert många räkna ut skulle komma och det var rent utav tur att det inte redan hade gått för långt.
Jag hade varit jobbig, sur, ledsen och mer eller mindre betett mig som en idiot för att inte lita på tjejen.  Jag fick som sagt ett svar på alla mina meddelanden som skickades och från att gå till att ha ett leende på läpparna så blev man bara ännu mer ledsen.

Hon var trött på att jag alltid skulle vara så svartsjuk och orolig för att något skulle hända. Varför kan du inte bara lita på mig? Det är dig jag tycker om och ingen annan. Hon ville inte att det skulle hända när hon för en gångs skull umgicks med sina vänner eller var ute och festade och inte umgicks med mig. Skulle det hända en gång till så visste hon inte ifall hon orkade mer och att vi då rent utav skulle strunta i det hela för hon ville inte må dåligt tillsammans med någon som hon tyckte om.

Jag läste meddelandet, men svarade inte på det även fast jag ville. Hon hade ganska många poäng i det hon sade och det störde mig lite grann för jag hade hela tiden trott att det var jag som var rätt ute.
Jag lät det bara vara och lät telefonen vara och fick svälja och ta åt mig av det som skrevs och började istället fundera på hela situationen.
Jag märkte själv att situationen hade blivit helt skruvad och jag skulle aldrig vilja att hon skulle bete sig så mot mig.
Den senaste meningen som jag skrev var det som fick mig att verkligen ändra uppfattning över det hela och det fick mig också att acceptera att man i ett förhållande måste ha egentid och inte bara strypa varandra. Enligt mig visar man då att man älskar varandra mer!

Att jag mer eller mindre släppte svartsjukan gjorde att jag och denna tjejen hade ett långt och ett bra förhållande även om det inte höll i längden. Att det inte höll har sina egna anledningar och ingenting som jag kommer gå in på i nuläget, men möjligtvis i framtiden!

Hej!

Jag känner att jag vill fortsätta att hålla mig inom detta ämne då jag tycker det är en intressant punkt att diskutera.
I första delen skrev jag mer allmänt om ämnet och att det kan verkligen skita sig om man inte sväljer sin svartsjuka inom kort i ett förhållande.
Visst man är väldigt kär, men man kan vara väldigt kär utan att vara svartsjuk.

I denna del kommer jag att ta upp ett scenario där jag själv är inblandad. Självklart kommer jag inte nämna den andra personen vid namn.
När jag själv handskades med detta ämne var vid min första förälskelse då jag för första gången egentligen var riktigt kär. Jag ville umgås med henne dag och natt och vara vid hennes sida hela tiden. Jag kunde inte förstå att alla behöver egentid eller att få umgås med sina kompisar..
Vid varje fest som denna tjej var på eller varje gång denna tjej umgicks med någon annan än mig, så kunde jag inte förstå varför hon inte var med mig istället.
Tycker hon jag är dum? Tycker hon inte om mig lika mycket längre?

Massvis av frågor som man ställde på sig och på samma vis stressade upp sig själv något så förbannat för jag ville inte förlora denna tjej. Jag skickade iväg sms efter sms för att på något vis vara någon form av kontrollant då jag ville ha full koll på vad tjejen gjorde ifall hon nu gjorde någonting som jag inte ville hon skulle göra..
Man fick tillslut svar, men det var inte det svaret man hade hoppats på utan det var ett ganska kort och surt svar och man märkte att tjejen började bli sur..

Det gick till en gräns.. Och den gränsen kommer jag att komma mer till i nästa del!

Hej!

Oj oj oj vilket ämne jag släpper löst. Jag tror att ni som läser detta kan läsa inläggs överskriften vilket gör att ni alla inser att jag tar upp ett ämne som jag nästan kan garantera att ALLA på något vis varit inblandade i.
Jag kommer att dela upp det här i olika delar då det finns mycket som går att nämna, jag dessutom att lägga upp en personlig händelse angående detta som var det som fick mig att tänka om när det gäller denna biten.

Svartsjuka är något som jag anser inte är något som är speciellt bra. Alla är vi svartsjuka till en början. Du träffar någon du börjar tycka väldigt mycket om och får ett helt nytt tankesätt. Hon går på den där festen som du egentligen inte vill att hon skulle gå på för tänk (!) om hon är med någon annan?
Du vill såklart att hon skall vara med dig och inte dansa med andra som enbart är ute efter att få omkull henne.
Du ger varken dig eller personen säger dig tycka någon tjänst för båda mår bara dåligt av det. Man måste kunna acceptera att den man vill vara med måste kunna känna att man kan umgås med sina vänner utan att känna någon som helst press eller för all del irritation från den som hon tycker om.
Det slutar bara i en ända stor soppa!

Tänk dig själv? Inte vill du att du ska behöva få dåligt samvete för att du går på den festen som du verkligen har sett fram emot ett tag. Det hämmar ditt sett att bete dig och det hämmar dig från att vara den du själv är.
Jag vill inte behöva känna sådär.. Jag kan bara citera en mening som man fick höra många gånger under grundskolan.
"Behandla andra som du själv vill bli behandlad"

Den meningen är så fantastisk sann i detta ämne.
Tycker du om någon eller för all del älskar någon, så ska du väl visa att du litar på denna personen och inte tvärtom?

Precis i början av ett förhållande kommer alltid svartsjukan att finnas och det köper jag fullt ut. Man är otroligt rädd för att förlora den personen som man under senaste tiden har öppnat upp sig till och som man tycker fantastiskt mycket om, MEN lägger man inte band på sig själv till en början och sväljer den här svartsjukan så kommer den i längden att tära och åter tära på förhållandet.

Känn efter och var inte så egoistisk!

Hej!

Ja, vad säger rubriken egentligen.. "Det är insidan som räknas!".
Vad menar jag egentligen med det?

Jo det var faktiskt såhär att jag och en person hade en väldigt glad och trevlig diskussion igår angående just det här ämnet eller hur man nu skall kalla det.
Jag hänger inte ut någon, men det finns OTROLIGT många där ute som är utseendefixerade och dömer den andra personen direkt bara på utseendet. Jag känner många som gör det och jag får också vara ärlig och säga att man själv en gång har agerat på samma sätt.
Men man ska inte döma en person enbart efter utseendet. Man letar ju inte efter en person som ser bra ut, men som inte har alla hästar hemma. Då får man nästan påstå att man själv inte har alla hästar hemma.
Självklart skall utsidan spela en mindre roll i det hela, men det är en liten del!

Insidan spelar så förbaskat stor roll, insidan är det som gör personen hel och det är det som gör att man kan älska eller för all del hata den personen. Är insidan något man tycker om är också den personen en vacker person i ens ögon. Det är insidan du lär känna och det är insidan du väljer att umgås med.

Det är helt och hållet känslorna som styr när det gäller utseende biten. Lär du känna personens insida och du tycker om/älskar personen hur den är så ser känslorna till att personen blir den vackraste personen på detta klot.

Utsidan är det som får dig att vilja lära känna personen, men det är insidan som får dig att börja älska själva personen!

Hej!

Tänk er att vara utan vänner?
Hur hade livet varit då?

Vänner är någonting som vi alla behöver ha. Människan är ett flockdjur och klarar sig i längden inte själv. Ja jag vet att det finns dem som är ensamvargar, men nu ska vi inte gå in på att alla behöver ha någon, men över lag.
Att vara utan kompisar är ju som att vara ensam, man har ingen att prata med ifall man mår dåligt eller för all del mår bra.

Jag skall inte nämna några namn i denna bloggen har jag bestämt för jag vill inte blanda in någon i mina inlägg fullt ut. Dock skall det poängteras att det finns dem där ute i Sverige som betyder mer för mig än vissa andra.
Jag kan ringa dessa personerna om så klockan är 03.33 och prata om vad sjutton som helst och vi har delat både bra och dåliga stunder.
Jag kommer ihåg när det tog slut med en tjej för ett bra tag sedan och jag pratade, pratade och åter pratade ihjäl denna personen, men denna personen fortsatte att lyssna varje gång och det slutade med att jag vänder mig till denna person i alla olika lägen då jag känner mig trygg att prata med denna personen och det får mig dessutom att må väldigt bra att prata med denna personen.
Jag vet att denna personen vet att den är en av mina närmsta vänner och jag kommer ställa upp för denna personen i alla lägen.

Jag har inte förtjänat att ha vänner i alla lägen, men det är sådana saker som ovan som gör att man verkligen får fram vilka som är ens riktiga vänner. Vänner är sin sak, men riktiga vänner är en annan!
Men samtidigt förtjänar jag inte att vara själv, Ingen förtjänar att vara själv oavsett hur man är som person. Jag önskar verkligen ingen denna skit som verkligen är att vara ensam, det spelar ingen roll hur illa jag tycker om dig!

Det finns flera scenarion som jag kommer berätta om så länge min blogg är i rullning och har ni någon vän som betyder mer av någon anledning, så kommentera!

Jag älskar mina riktiga vänner!

Hej!

Idag är det fars dag och som "present" eller hur man nu skall kalla det, så bjöd jag min pappa på bio tillsammans med min farmor och min lilla syster. Det kändes mycket bättre att göra så än ge han en fjuttig trisslott tycker jag.

Filmen vi skulle se var Svensson Svensson och man får väl säga att man hade ganska låga förväntningar på filmen då många har sagt att den inte skulle vara värd att se. Självklart så måste man ju se den för att bilda sig en egen uppfattning och jag håller med kritikerna till stora delar. Kändes som att det fortfarande var mycket "TV serie" av det hela och inte filmaktigt, men visst den hade sina stunder..

Det var en sak som mina tankar fastnade på under filmens gång och det är det här med när allt tar slut. Många tror ju att ju äldre man blir desto lättare är det att ta farväl eller att göra slut som det heter på ungdoms språk.
I filmen så handlade ju om att Gustav fick ett ultimatum att om han ens tänkte eller pratade fotboll så lämnade hans fru Lena honom, då hon var så trött på att det alltid var fotboll och att det aldrig var någon tid för dem själva.
Det dyker då upp en gammal fotbollslegend och Gustav kan inte hålla sig och börjar prata fotboll, men förklarar också läget för honom för att på så vis kunna göra båda sakerna.

Det hela slutar med att Lena får reda och haffar honom när han är på en fotbollsmatch och att dem i det skedet går i sär.
Gustav vill inte göra någonting annat än att egentligen sitta i lägenheten och att det just är julafton gör ju inte saken bättre. INGEN ska behöva vara ensam på julafton..
Självklart slutar ju alltid filmer lyckligt och även denna då den hittade tillbaka till varandra igen, men ändå..
Att gå isär är jobbigt för alla inblandade, även då för den som då tar beslutet att göra det.
Många inklusive jag tror att den personen som man varit tillsammans med redan har gått vidare och man själv dras med dem hemska tankarna som man ändå bildar.
Jobbigt för alla åldrar och för alla inblandande när det tar slut, spelar ingen roll om man varit tillsammans 1Månad eller 30År!

Förhållande är svårt, men finns känslorna och kärleken där så blir det så förbaskat enkelt!

Hej!

Först och främst vill jag passa på att be om ursäkt för att det ej kom in något inlägg under gårdagen. Blev upp till jobbet vid 07.00 och sen var man inte hemma förrän vid 02.00 efter att ha kollat in idolerna i Läkerol Arena (Gävle).

Att gå på Idol var en julklapp till min lillasyster som är 8 år. Hon hade hört att denna veckan så skulle Idol ut på sin arena turné och då skulle dem börja vara i Gävle som inte ligger allt för långt ifrån där jag är bosatt just nu.
Det hade börjat pratats på hennes skola då vissa hade biljetter dit osv. Självklart var jag inte sen att ta detta som ett ypperligt läge att göra detta till en fin fin julklapp.

Hon blev så otroligt glad den lilla tösen och man blev så glad själv när man märkte på henne hur glad hon blev att hon också fick åka dit och kolla på idolerna och hennes favorit, Amanda Persson.
Väl när vi var på väg dit så är hon så himla taggad och så himla nervös för att det hela ska gå bra. Hon är ju van vid att alltid ha med sig sina föräldrar när hon åker iväg någonstans.

Hon försökte jaga kameran som man blev tillsagd att vinka och applådera till för att man ska kunna vara med i tv. Till sist står bara Andre Zuniga och Amanda Persson kvar som de sista två och alla tjejer inne i salen håller på Andre och min syster på Amanda så ser man hur nervös hon är och bara skriker ut sin glädje när det väl är Amanda som går vidare som sista deltagare.

När allt är över så får jag en kram av henne och hon säger att detta var den bästa dagen i hela hennes liv och som storebror så växer man ett par centimeter av att höra det samt att man nästan blir tårögd :').
Jag älskar dig syrran!

Glädje, vilken fin känsla!

Hej!

Satt och reflekterade lite om intervjun som jag märker att jag kallar "urgammal". Kanske inte är rätt ord egentligen då den bara är 2,5 år gammal, men för min del så är det lång tid känner jag haha..

Ni som inte vet vad för intervju jag pratar om kan se den här,
Intervju om känslor!

Anledningen till varför detta blev av egentligen kan man helt och hållet tacka ett väldigt gammalt ex till mig. Det var precis som om jag hittade mig själv på något vis efter att ha varit fast i en och samma cirkel otroligt länge.
Jag mådde väldigt dåligt och visste inte vad jag ville göra egentligen, allting var tråkigt otroligt jäkla tråkigt..
Då började jag med något som jag har med mig än idag och det är att skriva. Jag skrev och skrev och skrev ner allt jag kände och vad jag kände över hela situationen.
Tillslut när jag väl var färdig så hade det blivit väldigt mycket text och väldigt mycket osammanhängande text vilket jag själv knappt förstod.
Jag märkte att skrivandet hjälpte för efter varje gång jag hade skrivit så hade jag tömt mig på tankar och för en gångs skull lugna ned mig en aning, vilket då var otroligt skönt!

När jag väl hade skrivit och rättat till en aning så blev det faktiskt en text som jag verkligen var nöjd med. Bad mina närmsta kompisar att läsa för att egentligen få någon form av feedback på om det var något att jobba vidare på eller ej.
Det var förvånansvärt uppskattat och jag kände att jag kunde testa med att få lite feedback från de som skall vara proffs det dem gör, alltså riktiga journalister.
Efter att ha fått förvånansvärt bra respons från nästan samtliga som hörde av sig tillbaka så hörde sig en kvinna från Sydsvenskan av sig som heter Kristin som jobbade för en ungdomstidning där (KAX?) och hon ville göra en intervju med mig.
Kändes först som ett skämt, så fick dubbelkolla det först innan jag sade något och sen var det bara att säga Ja, det skulle ju bli en otrolig häftig upplevelse.

Jag kommer inte ihåg vilken dag det var, men det var ganska kyligt ute och jag hade precis haft fotbollsträning. Intervjun blev gjord på ett par timmar och sen var det bara att invänta resultatet på vad som skulle bli ett väldigt lyft för mig på ett personligt plan.
Det var också det här som gjorde att man någonstans långt där inne vill bli journalist.

Skriva har hjälpt mig mycket, väldigt mycket!

Hej!

Fortfarande dålig och är hemma idag igen från jobbet.. Denna gången med en annan slags sjukdom vilket vi inte ska gå in på haha..
Har fortfarande inte fått någon napp på blogg designare, om du kan eller vet någon som kan hjälpa till med det, så be dem höra av sig till mig! :)

Men nu.. Till rubriken som lyder "Kan killar visa känslor?"
Känns som att det är något som krävs tas upp till någon form av diskussion. Killar ska ju vara så hårda och tuffa utåt och inte visa några som helst känslor för då är man "tjej" eller "homosexuel".
Saken är den att det är vi själva som får det att bli såhär, människan är ett flockdjur och är det en som börjar med någonting så är det lätt att man hänger på för att inte känna sig utanför.
Jag vågar nästan påstå att killar har lika mycket känslor att visa som tjejer, eller har jag fel?

Om vi ska ta när ett förhållande tar slut som ett exempel,
Där blir det lätt att man som kille ska bita ihop och verkligen bara visa att "jag bryr mig inte" även fast man menar tvärtom. Det stör mig en del att det ska behöva vara så och det handlar ju enbart om vilken image man vill visa ut mot sina vänner som i sin tur har visat den imagen tillbaka..
Jag säger inte att alla är likadana, men varför är det inte okej för en kille att börja gråta för att man förlorar något/någon man älskar/älskat?
Varför är det inte okej att berätta för sina vänner att man saknar denna personern och att den betydde väldigt mycket för en?

Man kan rada upp en del frågor i området varför, men känns bara onödigt då jag tror alla som läser detta förstår vad jag menar.
Jag känner att jag nästan vågar påstå att de som verkligen vågar visa sina känslor mot vem som helst är den som är tryggast i sig själv och oftast den som kommer starkast ur hela situationen efteråt!
För man behöver visa känslor, kroppen mår bra av det!

Gråt, gråt ut!
De som då inte accepterar dig är enligt mig inte någon sann vän.

Hej!

Nyvaken som man är efter att ha åkt på någon förkylning under kvällen och natten vilket gjorde att man missar jobbet ifag, vilket inte är bra..
Men men det är bara att gilla läget och det är tur att det var en så bra dag igår som det ändå var.

Jag satt och googlade på mig själv innan för att se om någon av mina andra bloggar fanns kvar och det gjorde dem!
Hittade dessutom en länk till den urgamla intervjun med sydsvenskan vilket var fantastiskt kul och häftigt.

Intervju om känslor!

Denna intervjun gjordes baserandes på en novell jag gjorde efter mitt första egentligen långa förhållande. Intressant att läsa hur man tänkte och resonerade under den perioden.
Jag ska försöka leta upp novellen i sin helhet och se om jag kan klistra in den här. :)

Mailade iväg till en som gör blogg designer igår och se om jag får svar idag. Vill gärna ha klart med den så fort som möjligt då det känns mer seriöst och proffsigt med en fin layout.

Ni som läser intervjun kan väl säga vad ni tycker? :)

Hej!

Här har ni mig, en kille på 19 år som under sin uppväxt varit med om ganska mycket, trots att jag bara är 19. Självklart är det både positiva och negativa saker, men det gäller alla människor där runt om i världen också.
Jag är en kille som alltid står för det jag säger samt att jag alltid vågar säga vad jag tycker.

Jag har som yngling varit med i tidningen angående det här området och måste ändå få påstå att det verkade uppskattat det jag hade att säga och att det framförallt var ovanligt.

Speciellt när det handlar om känslor.
Många killar är skygga och känner sig "tjejiga" när man pratar om detta ämne vilket jag tycker är förbaskat fel. Jag vet att jag kommer få mothugg för det jag påstår, men det gör mig inte ett dugg.
Min uppfattning är att många killar vill visa känslor, men känner att det påverkar ens image då man kan anses som svag, en mes med andra ord..

Ni kommer i min blogg kunna få hänga med på en resa i känslornas värld där jag diskuterar angående olika punkter samt visar att man som kille kan visa känslor också.
Jag kommer ta upp olika problem som många stött på och framförallt förhållande biten är en förbaskat intressant punkt.

* Har du en fråga? Tveka inte att skriva!
* Använd ett vårdat språk.. Annars kommer kommentaren ej att komma med.
* Alla får säga vad man tycker utan att någon ska döma!

OBS!!
Layout och sådant är på ingång, det kommer att komma inom kort.
Ni får hålla tillgodo med inläggen så länge :)