Hej!

Jag känner att jag vill fortsätta att hålla mig inom detta ämne då jag tycker det är en intressant punkt att diskutera.
I första delen skrev jag mer allmänt om ämnet och att det kan verkligen skita sig om man inte sväljer sin svartsjuka inom kort i ett förhållande.
Visst man är väldigt kär, men man kan vara väldigt kär utan att vara svartsjuk.

I denna del kommer jag att ta upp ett scenario där jag själv är inblandad. Självklart kommer jag inte nämna den andra personen vid namn.
När jag själv handskades med detta ämne var vid min första förälskelse då jag för första gången egentligen var riktigt kär. Jag ville umgås med henne dag och natt och vara vid hennes sida hela tiden. Jag kunde inte förstå att alla behöver egentid eller att få umgås med sina kompisar..
Vid varje fest som denna tjej var på eller varje gång denna tjej umgicks med någon annan än mig, så kunde jag inte förstå varför hon inte var med mig istället.
Tycker hon jag är dum? Tycker hon inte om mig lika mycket längre?

Massvis av frågor som man ställde på sig och på samma vis stressade upp sig själv något så förbannat för jag ville inte förlora denna tjej. Jag skickade iväg sms efter sms för att på något vis vara någon form av kontrollant då jag ville ha full koll på vad tjejen gjorde ifall hon nu gjorde någonting som jag inte ville hon skulle göra..
Man fick tillslut svar, men det var inte det svaret man hade hoppats på utan det var ett ganska kort och surt svar och man märkte att tjejen började bli sur..

Det gick till en gräns.. Och den gränsen kommer jag att komma mer till i nästa del!